För några år sedan hände en sak som förändrade mitt liv, inte bara mitt...

Stefan och jag hade varit på middag och han skulle skjutsa ut mig till min vän Eva för att jag skulle rida hennes fina Wirre, R.I.P =(

Vi stannar för att svänga av då det helt plötsligt small till och nästa sak jag minns är att bilen står åt fel håll på en helt annan plats än vart vi var.

Jag låg i stort sett i baksätet och allt var huller om buller...

Stefan måste ha fått en chock för när jag tittade ut gick han och plockade delar från vår bil, jag kommer specifikt ihåg att han kom skrattandes och sa: "Titta, jag hittade vår stötfångare ända där borta..."

Hmmm...

Han mådde nog inte så bra just då...

Sen rullade allt på, ambulans, brandkår mm...

Eva stackaren satt i stallet och undrade vart jag hade tagit vägen då hon ser alla blåljus och börjar misstänka att något hänt så hon åker dit och mycket riktigt, det var ju vi....

Det som hände var att bilen bakom körde rakt in i oss i ca 90 - 100 km / h...

Föraren i den bilen hade böjt sig ner för att plocka upp något... hmm...

Efteråt har jag hört att den föraren klarade sig utan skador men det gjorde inte vi...

Vi blev förstörda för livet...

Jag har många gånger sagt att jag hellre hade velat bli av med en arm eller ett ben, då hade jag i alla fall sluppit värken...

Det jobbigaste är ju också att min skada "inte syns", många har svårt att förstå, du som ser så pigg ut.. jo visst va..??!!

Ska vi byta...??

Och att sen vissa människor kan klämma ur sig att det där är ju inte värre än något annat, ja då får man lust att mörda dom  

Jag skulle önska att dom själva kunde prova på mitt liv...

Som är:

På morgonen får man trycka i sig x antal piller för att överhuvudtaget kunna få upp kroppen ur sängen och sedan när dom ev lindrar lite då gör man det man måste för att sedan några timmar senare när pillrena inte hjälper längre trycka i sig nya och vänta på att dom ska lindra, och så rullar det vidare...

Ca 3 - 4 dagar per vecka så hjälper tabletterna ingenting och jag är helt omkullslagen och bara ligger och grinar och spyr av smärta...

Är det ett roligt liv det..??!!

Tänk på det innan ni kläcker ur er saker..

Ni har inte en jävla aning om hur mitt liv är....

Ni som väl träffar mig ser nog bara Annica, inte hur jag eg mår, när jag går ut så är det ju när tabletterna hjälper till max och då är det det enda jag orkar göra den dagen, resten av dagen är jag helt knockad av smärta, illamående, yrsel mm men det kanske inte är så farligt att "bara" ha det...

Eller...

Tänk till innan ni öppnar era stora trutar nästa gång, ni har inte en aning om hur en människas liv är, ni ser bara det ni vill se !!!

Tänk på det !!!

Happy, happy, happy...

Det är jag det =)

Hjärnan gick på helvarv hela em i går efter att jag kommit hem med det superba beskedet, det är så mycket jag vill göra nu, eller rättare sagt snart ;-)

Om allt fortsätter läka som det ska i nacken så finns det faktiskt en chans att jag kan hinna vara med på en av dom sista tävlingarna i sommar / höst, skulle vara så kul, verkligen en milstolpe för mig och Dartan då han från början var den hästen som ALDRIG skulle gå att rida...

Nu har jag ju inga planer på att vara med på något annat än en låg klass men det gäller ju ändå att jag hinner bli bra och få igång min kropp..

Nu ska jag sköta mig exemplariskt så att jag blir bra =)