Ja, som rubriken lyder så kan man ju verkligen undra de...???!!!!
Varför kommer de nu..
Borde ju ha kommit tidigare.. tycker jag i alla fall... :-/
Varför har jag blivit deppig, ledsen, nere och känslig mm nu..??!!
Nu har de ju gått drygt 6 månader sedan jag blev sjuk å man kan ju tycka att jag borde ha blivit deppig å nere när jag blev sjuk, när jag fick diagnosen, va med om den långa å komplicerade operationen.. då borde jag ha blivit nere mm men icke..
Jag vete håle va de va för fel på mig som knappt reagerade när jag fick min cancerdiagnos... kanske jag inte riktigt kunde ta in allt som hände, de va ju så mycket som hände på så kort tid så kanske jag inte hann med att riktigt greppa å förstå vad som hänt...
De e ju så mycket som händer i början vid en cancerdiagnos, massa provtagningar, röntgen, läkarbesök mm så allt går liksom i ett, man får inte så mycket tid över till eftertanke...
Förrens nu verkar de som...
Nu går mitt hjärnkontor på högvarv...
Dygnet runt snurrar tankarna... varför blev just jag sjuk... kommer jag bli bra... kommer de komma tillbaka... mm... så far tankarna runt i huvudet.. ex när jag ska sova så går hjärncellerna i 190 hela tiden...
Undrar varför jag blivit så här nere nu när jag borde vara glad, nu när cellgifterna e klara för tillfället i alla fall så borde jag ju vara överlycklig men icke.. i stället så deppar jag ihop totalt... skumt e de verkligen.. :-/
En annan sak jag e lite ledsen över e ju värken i benen å fötterna, den e bland de mest bedrövliga jag nånsin haft, fy håle så ont de gör..
Sen den här obefintliga kraften å orken, när kommer den tillbaka??
En 90-åring e ju piggare än mig..
Man kan ju tycka att nu när de e paus på cellgifterna mm så borde jag ju vara glad, förhoppningsfull mm men de e jag ju inte utan i stället för att vara glad så känner jag mig nere å ledsen... känns som att tårarna alltid e precis på gränsen... :-/
Undrar varför de har blivit så...
Alla sa till mig i början när jag blev sjuk att dom tyckte de va helt otroligt att jag alltid va så pigg å glad å inte hade brytit ihop nåt.. de kanske e de som kommer nu.. :-/
De kanske e först nu jag har förstått att dom opererade ut 38 st tumörer ur mig..!!
De kanske e först nu jag förstått att cancern spridit sig..
Jag vet inte.. finner inga ord för hur min hjärna å mitt tankesätt e funtat..
De enda jag vet helt säkert just nu e att ingenting känns kul (förutom att vara med Stefan å djuren), allting känns tungt å ledsamt :-(
Men de blir nog bättre tror jag :-)
Nu ska jag försöka sova så jag orkar upp å rida å ha kvalitetstid med fina Gaya, de gör mig glad!
Jag avslutar med kloka ord, natti natti kära vänner :-))