I morgon e de dags att ta nya prover igen... e alltid lika nervöst inför provsvaren.. speciellt nu när jag har "paus" med cellgifterna, e ju stor risk att cancermarkören sticker upp igen då.. :-/ hoppas verkligen att den inte gör de, håll era tummar å tår åt mig!!
Jag undrar hur länge jag ska må så här dåligt å ha den här värken, de måste väl bli bättre nån gång.. eller... blir de inte de så e de en mardröm jag inte vill vara med i :-(
Alla har sagt till mig sedan jag blev sjuk att dom tycker de e otroligt att jag inte brytit ihop men ärligt talat så har allt gått i ett ända sedan jag fick diagnosen så jag tror inte att min hjärna har tillåtit sånt djupt tänkande förrens nu... nu verkar min hjärna gå på högvarv å bearbeta allt.. tyvärr lite för mycket å för ofta för nu bryter jag ihop för minsta lilla vid sämsta tänkbara situation men så verkar ju inte mitt huvud tänka...
Ibland kan jag bli både arg å ledsen för saker som i min värld e betydelsefulla men i en frisk människas värld så kanske de e helt betydelselöst... :-/
Jag vet inte varför jag blir så lätt ledsen nu helt plötsligt.. eller rättare sagt så har de väl varit så dom senaste veckorna... likaså att jag lätt tänder till för minsta lilla sak.. så vill jag ju inte vara.. har jag alltså blivit en elak å blödig kärring nu...
Ibland så känns de så.. som att jag e den enda i hela världen som förstår mig själv...
Den här jävla sjukdomen har sabbat allt för mig :-/
E så jäkla less på övertaget den har om både min kropp å knopp, kommer min hjärna må bättre snart eller ska den fortsätta vara den mest labila hjärnan som finns i hela världen plus att jag måste vara en dålig å värdelös människa som inte orkar va sjuk längre för nu e jag så extremt jäkla less på denna skit sjukdom.. :-(
Hur mycket orkar man innan hjärnan gör revolt..??
Jag e ju en stark tjej, finns ingen som kan sätta sig på mig eller knäppa mig på näsan men nu gör de ju faktiskt de, skiten som gör de heter cancer..!!
Cancern har förstört den starka å trygga Annica till en blödig känslig lipsill som alltid känner mig som ensammast i hela världen :-(
Nu e jag ju inte de, jag har ju fina Stefan, mamma å kära morbror plus att jag tror jag har några vänner oxå... hoppas de, eller så håller dom upp skenet för den sjuka patetiska Annica.. vem vet..??!!
Jag vet att jag låter patetisk men även jag kan bli trött å ledsen å tvivla på att livet vill en väl..
Jag har lite svårt att sova ibland å likaså i dag men nu ska jag göra ett nytt försök så natti natti alla som läser detta, ni e underbara som orkar med mig, kramar :-))