De blev inget bloggande för mig i går.. jag va alldeles för trött å hade så ont så jag orkade inte...
Eg så e jag för trött i dag oxå.. ;-)
Senaste tiden så har jag varit såå extremt trött.. skulle lätt kunna sova dygnet runt, känns som att jag aldrig blir utvilad ordentligt.. :-/
Kan i å för sig bero på att jag aldrig sover en hel natt utan att drömma helt sjuka drömmar..!!!
De jag drömmer e inga trevliga drömmar utan helt skruvade, konstiga å skumma drömmar.. :-(
De e faktiskt lite drygt att när jag väl lyckas somna så sover jag oftast inte längre än ett par timmar..:
Suck..
När jag lägger mitt huvud på kudden så ska ju hjärnan oxå få en chans att slappna av å samla ny styrka å energi men i stället så börjar mitt lilla huvud gå på helspinn i 180 å de e när man lagt sig å de e mörkt som alla tankar kommer... mörka sorgliga tankar..
Tänker mycket på min sjukdom både i tid å otid men de e oftast när jag lagt mig å ska sova som alla tankar kommer..
När ska jag operera brösten..?
Kommer jag hinna få operationstid innan metastaserna har tagit sig dit..?
Kommer jag bli frisk..?
Tänk om cancermarkören stiger så jag måste starta igen med cytostatikan..?
Om jag blir frisk men får återfall, vad händer då, kommer jag klara detta en gång till eller kommer sjukdomen besegra mig..?
Kommer min fot å benvärk bli bättre..?
Jag fattar eg inte att jag faktiskt har gått igenom allt detta.. de e helt otroligt..
Jag blev ju inlagd dagen innan min operation å jösses så rädd jag va då.. jag va super nervös å kände mig som den allra minsta på hela jordklotet..
Dom första dagarna efter min operation minns jag inte så mycket från men efter ytterligare några dagar så kunde jag börja sitta upp mm å jag hade mitt rum som vette mot ingången av 95/96 så jag såg när alla bilar kom å åkte å jag minns flertalet gånger som Stefan hade varit å hälsat på mig som jag satt i sängen å såg våran bil åka därifrån.. då kände jag mig inte speciellt stor utan jag kände mig som ett litet barn som väntade på mamma å pappa :-/
Många gånger satt jag i sängen å tårarna sprutande på mig.. då kände jag mig enormt ensam.. å ledsen..
De e fortfarande mycket som rör sig i mitt huvud.. de e mera tankar mm nu än när jag va mitt uppe i allting med behandlingar mm.. kanske va så mycket då så de inte fanns utrymme i hjärnan för mer funderingar mm...
Jag undrar hur många som eg förstår vilken enorm "resa" jag har gjort..
Undrar om de verkligen går att förstå utan att va med om de själv..
Min läkare sa till mig förut att mina cellgifter jag fick va bland dom starkaste å mest aggressiva man kan få å likaså behandlingen jag gick igenom.. :-(
Kanske inte så konstigt att de va jobbigt då.. :-/
På dagarna så e jag glad för de jag orkar göra, de e så roligt nu när jag kommit igång mera med ridningen å Gaya tycker oxå de e jättekul :-)
De enda kruxet e ju min smärta i fötterna å benen men de kanske ger sig,? hoppasvk
Jag tror att Gaya kommer bli en mycket trevlig å rolig häst när hon inriden, hon e ju så stabil å duktig redan nu, förutom vid små trä spångar då kan hon springa bakåt i 190 för såna kan ju faktiskt äta upp hästarna :-)
Hur som så ska jag nu göra ännu ett försök att sova, utan mardrömmar å tankar så natti natti alla vänner :-))