Den här veckan e de min fjärde strålningsvecka å jag e såå extremt less nu... :-/
Biverkningarna har kommit som ett brev på posten å värre blir dom för varje dag.. min svullna matstrupe har blivit värre plus att de känns som en extrem halsbränna, som att halsen håller på å brinner upp plus att de svider hela tiden... :-(
Har även börjat få skador på huden.. de blir ju som brännskador... jag smörjer de varje dag med Aloe Vera..
Jag lever på filmjölk, soppa, filmjölk, soppa å åter filmjölk å soppa.. vill jag va riktigt busig så äter jag yogurt oxå nån dag ;-) glass e superskönt att äta, de e de enda jag kan äta utan att de ska kännas som att jag sätter i halsen å kvävs när jag sväljer... klumpen i halsen har blivit större så nu e de bara ett jättelitet utrymme kvar i strupen vilket gör sjukt ont :-( eg så e de ju ingen klump jag har i halsen utan de e ju matstrupen som e så pass svullen så att de känns som en klump... :-/
I morgon har jag även läkarbesök efter strålningen å likaså på måndag, då har jag strålning på fm å efter de läkarbesök med min cancerläkare å sen på em så e de första besöket med bla plastik kirurgen inför min operation..!
Nu ska jag gå å sova så jag orkar upp i morgon bitti (läs natt för i min värld så e de snudd på natt då...), jag avslutar med lite kloka ord som får sammanfatta en del av hur jag känner å har känt mitt senaste år med min nya kropps hyresgäst, cancern...
Sist men definitivt inte minst ett foto på min bästa håriga vän (en av dom i alla fall..)..

Jag förstår att du inte kan förstå hur jag har det...

Jag förstår att du inte kan tänka på mig hela tiden...

Jag förstår att ditt liv fortsätter som vanligt...

Jag förstår att det kan vara jobbigt att träffa mig...

Jag förstår att jag inte alltid är det roligaste sällskapet...

Jag förstår att du kanske inte vet hur du ska vara, vad du ska säga, vad du ska göra när du träffar mig....

Jag förstår att ditt liv inte heller är bekymmersfritt...

Jag förstår att bara tanken på mig kan göra dig rädd för din egen dödlighet...

Förstår du att jag känner mig ensam?

Förstår du att medan ditt liv fortsätter står mitt stilla?

Förstår du att mitt liv just nu e ett helvete å att jag mest av allt önskar bort denna sjukdom?

Förstår du hur de känns att leva med "kniven mot strupen", att ha en dödlig sjukdom?

Förstår du allt detta så har du ett sjukt dåligt sätt att visa de...