Ja, som rubriken lyder så behöver både Gaya å jag nya skor.. Gayas hovslagare kom i dag å skodde i bak (pga att hovis har ont i rygg å nacke så delar han upp skoningen) så där har hon nu snösulor å broddpluggar, på onsd eller torsd ska hovis sko henne i fram så efter de e hon redo för vintern på alla fossingarna :-)
Jag ska åka in å köpa nya vinterfodrade stallskor, dom jag haft hade gjort sitt så dom kastade jag...
Ny vinterjacka behöver jag oxå men jag hittar ju ingen jag gillar... jag va på hööks i går å provade typ varenda jacka dom har men gillade ingen.. :-(
Jag vill inte ha nån lång parkasliknande jacka utan jag vill ha en midjekort å alla midjekorta dom hade va typ höstfodrade, dom låg på 3 av en 5 på en värmefodrad skala å dom jackorna som va rejält fodrade va bara långa parkas jackor å jag vill ju inte ha lång jacka, de e bökigt, opraktiskt mm... men som de ser ut nu så måste jag köpa en sån om jag vill slippa gå utan jacka i vintern.. ska åka dit å kolla lite igen å prova nån parkas så får vi se.. dom kanske e jättesköna ;-)
På fredag e de dags att ta nya prover igen, hoppas värdena e bättre nu när jag sluppit cellgifterna.. de vore så fantastiskt kul att nån gång få ha bra provsvar..
Nästa vecka e de dags för läkarbesök å behandling igen, tiden går väldigt fort, 3 veckor flyger ju fram :-/
Jag e super orolig över läkarbesöket å hur de har gått för tumören i lymfkörteln, jag e lika orolig varje gång dom ska känna på den, jag vill ju inte att den växer utan den ska ju försvinna.. hoppas jag..
Jävla skit att de skulle sprida sig.. man kan ju tycka att dom 38 tumörerna jag hade i buken borde räcka men tydligen inte.. då sprider sig skiten.. :-/ hade jag inte fått i lymfan oxå så hade jag redan varit färdigbehandlad...
En sak som jag e superglad över e att jag har varit på benen nu nästan varje dag sedan sista cellgiftsbehandlingen å de gör mig jätteglad :-) att äntligen få komma ut lite å vara i stallet med Gaya :-D finaste hästen!!
Nu börjar john blund komma så jag avslutar med lite sanna ord, natti natti alla vänner :-))

I dag har jag varit lite hängig.. haft extrem värk i fötterna å benen.. :-(
Knappt jag har kunnat gå ordentligt i dag, än mindre tagit mig ut ur bilen.. de va kämpigt de...
I dag va vi in till Uppsala för att göra lite ärenden mm å jag tror att resten av Sveriges befolkning oxå va där för jösses va med folk å bilar de va överallt..!!
Från de ena till de andra så har vi halloween pynt i typ hela huset, jag älskar halloween, jag älskar allt man kan pynta till ;-)
Pga att jag inte har varit på topp i dag så blir dagens blogginlägg väääldigt kort.. nu ska jag sova så jag avslutar med lite foton från vårat pyntade hem, natti natti :-))

När jag kommer hem från stallet på dagarna så e jag så enormt slut.. e så trött å har så jäkla ont... :-(
Jag undrar hur lång tid de tar innan jag e återställd, någotsånär i alla fall... för som jag e nu e jag ju inte ens i närheten av att vara som förr.. :-/
Varje em/kväll så får jag jättesvårt att gå.. har sån enorm värk i fötterna.. känns som att de sticker upp knivseggar som jag går på.. inge kul alls.. tyvärr så e de nåt jag kommer få dras med för de e nerverna som blivit skadade av cellgifterna.. :-(
Likaså benen.. de e knappt dom bär mig på em/kvällarna... :-/ gör så jäkla ont.. speciellt vänster ben, där hände de ju nåt med låret vid operationen..
Har sån värk så jag helst av allt tillbringar kvällarna i soffan å måste jag gå nånting så klarar jag endast av de tack vare mina starka smärtstillande.. de e likaså med benet som med fötterna, de e nervskador som de inte går att göra nåt åt :-(
Sen har jag ju kroppsvärken.. den e bedrövlig... å tröttheten... de e hemskt att alltid vara så trött :-( antar att de bla beror på mina dåliga provsvar å jag gör verkligen allt för att de ska bli bättre.. jag äter B, C å D vitaminer, folsyra, järn, magnesium, zink, selen plus gurkmeja, brännässla mm mm.. vet inte om de hjälper nåt men å andra sidan så vet jag ju inte hur proverna hade varit utan alla dessa tillskotter..
Om ca 1,5 vecka e de dags för ny behandling igen, provtagningar mm.. känns inge kul alls.. fast jag e ju i alla fall glad över att slippa cellgifterna.
Sen den 9/11 så har jag ju tid på Ultuna för att kolla upp vad som e fel på Gaya.. lilla fina Gaya.. hon har de så himla tråkigt just nu.. får inte gå i sin vanliga hage med sina kompisar.. 3 år å går själv i en liten hage utan att bli motionerade å stimulerad.. inte konstigt att hon gör fina caprioler till å från.. jag tycker ändå att hon e jätteduktig för att vara så ung å gå själv smockfull med energi, finaste sötnosen :-)
Jag e lite orolig över hur de ska gå hos veterinären, vad dom ska hitta..
Håll era tummar å tår att de kommer gå bra!!!
Nu e jag trött å ska sova så natti natti alla vänner å glöm inte att ställa om klockan, natti natti :-))

Som rubriken lyder så e jag ju fortfarande sjuk även fast jag varje dag försöker glömma de.. går lite sisådär.. :-/
Jag försöker glömma dom senaste sex månaderna, de har varit den värsta tiden i mitt liv..
Operationen va svin jobbig.. ärligt talat så trodde jag att jag skulle komma tillbaka till stallet mm på bara några dagar men så blev de ju verkligen inte... snarare att de blev månader..
Jag hade aldrig kunnat föreställt mig hur jobbig operationen skulle bli.. nu va de ju en stor, lång å komplicerad operation men jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle bli så dålig efteråt..
Dagen efter operationen minns jag knappt men Stefan har berättat att jag hade pratat om både björnar å snöslädar så pga morfinpumpen mådde jag nog ganska bra just då ;-)
Men dagen efter de va bedrövlig.. jag kunde inte ens ta mig till toaletten själv.. kroppen va som efter ett tredje världskrig.. kunde inte ens ta ett endaste steg utan hjälp.. kunde inte äta utan att allt kom upp igen på en gång.. de va en fruktansvärt jobbig tid.. :-(
När jag sedan fick åka hem så va jag jätteglad över de, aldrig hade jag väl kunnat tro att de skulle bli en såå jobbig tid när jag hade kommit hem..
För att göra en lång historia kort så fick jag dagarna efter jag kommit hem åka skytteltrafik till sjukhuset pga att allt jag drack å åt kom upp hela tiden.. jag blev kvar på sjukhuset några dagar å till slut så blev de bättre å bättre å jag kunde åka hem igen å kurera mig, men de tog tid.. en väldigt jobbig tid va de..
Jag kunde inte ens ta mig till toan själv.. inte duscha heller klarade jag av utan hjälp.. jag satt på golvet å Stefan tvättade håret på mig (då hade jag ju fortfarande hår kvar..) senare köpte jag en pall som jag kunde ha i duschen å sitta ner när jag mådde som sämst, de va skönt att ha den dom gångerna benen vek sig..
De tog ca 2 månader innan jag orkade ta mig ner till stallet mm å de va jättekul att få träffa Gaya igen :-) jag hade saknat henne i massor!
Summa summarum så va den här tiden de värsta jag någonsin varit med om å de va många gånger jag tvivlade på att min kropp skulle orka komma tillbaka till som de va innan operationen..
Nu har de gått ca sex månader å jag har ännu inte fått tillbaka den orken, kraften å energin jag hade innan operationen..de har ju blivit bättre men de e långt ifrån bra, jag blir ju helt slut bara efter en liten stund i stallet, plus värken jag har fått sen jag blev sjuk.. den berättar jag om i morgon för just nu e jag trött å vill sova, så natti natti alla fina vänner :-))

Nu har de gått ca 6 månader sedan jag fick beskedet att jag har cancer...ca 6 månader sedan operationen... ärligt talat så har dom här senaste 6 månaderna varit de värsta jag någonsin varit med om... önskar detta inte ens till min värsta fiende...
Jag tror inte att jag ännu har greppat vad som hänt.. känns som en dålig film å jag står som publik utanför å tittar på... tror inte Stefan heller riktigt har smält allt som hänt...
Allt har ju gått i ett, jag har inte hunnit med att tänka efter.. förrens nu.. nu börjar tankarna fara runt som i ett virrvarr i huvudet...
Jag har cancer...
Minns fortfarande när läkaren kom in efter operationen å berättade att de va elakartade celler i mig, å att de va massvis med tumörer...
Kommer ihåg att jag tänkte att om jag inte lägger nån energi på de å tänker på de så finns de inte, då e de inte sant.. konstiga tankar man får..
En annan sak jag minns e när läkaren frågade mig om jag förstod vad som hänt.. förstod å förstod.. jag såg läkarens läppar röra sig när hon pratade med mig men jag hörde henne inte när hon pratade.. de va som att mitt huvud va fullproppat med bomull plus att jag kände mig yr mm... jag satt å nickade med när hon förklarade men jag hörde i stort sett ingenting förutom dom tre orden...
Du har cancer...
Du har cancer...
Du har cancer...
Dom orden ekar än i dag i mitt huvud...
Den dagen va de inge kul att åka hem å tala om för Stefan vad läkaren hade hittat.. likaså att ringa å berätta för mamma.. de va hemskt att berätta för dom.. dom blev så ledsna.. :-(
Jag kommer ihåg att jag tänkte att för deras skull måste jag vara stark.. jag får inte visa hur dåligt jag mår.. men den planen höll ju inte länge..även fast jag försökte vara stark så lös osäkerheten å nervositeten igenom mig...
Jag e fortfarande livrädd för hur de ska bli i fortsättningen..
Som de e just nu så tar jag en dag i taget å e glad så länge jag slipper cellgifterna..
Nu e jag supertrött så jag fortsätter i morgon, natti natti vänner :-))

I dag har de gått 28 dagar sedan jag fick min senaste å förhoppningsvis sista (för tillfället..) cytostatikabehandling å just nu mår jag faktiskt "helt ok" å jag e så enormt glad över att slippa de.. :-)
För en vecka sedan fick jag min nya medicin, den e en slags bromsmedicin å de går mycket fortare att få den än vad de tog med cellgifterna plus att nya medicinen inte alls har samma hemska biverkningar..de e stor skillnad på hur kroppen mår efter cellgifterna resp bromsmedicinen.. tiden efter jag fick medicinen förra veckan har nog varit den bästa ever!!!
I allafall om man jämför med hur de har varit sedan jag blev sjuk.. den här gången har jag tom orkat varit i stallet, åkt å handlat mm å de har varit superkul att jag orkat med de :-)
Men orka kan man ju definiera på olika sätt... när jag säger orka så betyder de att jag klarade av de utan att stanna vid vägkanten för att kräkas mm... :-/
Som dom senaste dagarna när jag har gjort stallet... jag har varit så slut efteråt å haft så ont så jag knappt kunnat ta mig från soffan till toan utan att Stefan hjälpt mig.. mina fötter å ben bär mig inte.. å de gör så jäkla ont.. vore de inte för mina mega starka värktabletter så hade jag nog inte ens tagit mig utanför dörren...
Den här tröttheten jag har en enormt jobbig... känns som min kropp e typ 100 år... de kanske blir så efter allt jag varit med om, jag vet inte...
Däremot så har jag börjat drömt konstigt.. mycket konstiga mardrömmar.. skulle jag förklara mardrömmarna här så skulle jag nog bli inlåst å nyckeln bortkastad... ;-)
De e ju mycket tankar mm som går runt, runt i mitt huvud, kanske e därför jag drömmer, jag vet inte...
Men trist e de då jag inte sover så bra..
Nu ska min trötta kropp försöka vila så hörs vi i morgon igen alla goa vänner, natti natti :-))

Jag har den senaste tiden varit extremt sentimental, deppig å ledsen... :-( vilket visserligen e fullt förståligt, man får nog vara deppig å ledsen när man har cancer..
Jag läste prognos siffrorna på äggstockscancer å 7 av 10 dör inom en 5-års period..!! De kändes ju kul att läsa.. jag blev ju inte precis mindre deppig.. :-/ livet kan vara så fruktansvärt orättvist.. varför kan inte dumma seriemördare eller pedofiler bli sjuka i stället...
Jag har tänkt mycket på Loppan i dag... :-(
För er som inte vet vem Loppan va så va de vår fina kisse som tyvärr e i himlen...
Jag tänkte ägna dagens blogg till Loppan å vad som hände...
För att göra en lång historia kort så blev Loppan väldigt sjuk julen 2013.
Hos veterinären konstaterades de att han hade inflamation i lever, gallgångar och bukspottskörtel så många mediciner sattes in och redan efter nån dag så hade han piggnat på sig rejält, han hade börjat äta, busade mm..
Men..
Några dagar senare blev han sämre igen så tillbaka till veterinären som hittade att han hade fått tillbaka sin diabetes han hade för flera år sedan, kortisonet han fick mot inflamationerna hade triggat igång den så vi startade en insulinbehandling med många prover och injektioner varje dag vilket gick upp å ner mellan hopp å förtvivlan..
Några dagar efter att vi startat insulinbehandlingen så hade blodsockret stigit jättemycket, de va så högt så de va inte ens mätbart, testdosan går inte så långt.. så då e de bråttom att få ner blodsockret då de e livsfarligt att ha de så högt..
Vi fick ner de å han låg stabilt runt 7 men en dag kände jag en konstig lukt från honom... han luktade sprit..
Tillbaka till veterinären som konstaterade att han hade fått ketoner, metabolisk acidos = syraförgiftning/blodet blir förgiftat av ett ämne man nästan kan likställa med en slags gas vilket ger en acetonliknanade andedräkt..
Stackars vår fina katt.. vi bestämde att inte ett bakslag till för någon gång måste de ju vara nog, han måste få frid nån gång...
Vi fick i alla fall ordning på blodsockret, men de va bara för en dag..
Inom några dygn va hans blodsocker tillbaka på icke mätningsbar nivå igen... vi kämpade hela den dagen å fick ner de så att de i alla fall var ett mätbart resultat!
Dagen efter så mådde han ok på morgonen men sen gick de fort..
Hans blodsocker sköt i höjden å gick inte att få ner så hans organ började stänga ner å han hamnade i diabeteskoma så vi beslutade snabbt att fick somna in...
Inom en timme var han i himmelen... Känns så himla orättvist när vi kämpade så pass mycket, han oxå för den delen, han var den riktiga kämpen av oss allihopa...
Hans diabetes tog hans liv..
Nu mår han bra.. men helvete vad jobbigt de va..
Han fattas oss så in i hela helvete, han blev bara 8 år...
Vila i frid älskade Loppan, vi älskar dig för alltid!!

Tänk när man va liten... så enkelt allting va då... då hade man inga problem eller bekymmer...
Då hade man maten serverad varje dag, rena kläder, ärliga vänner, ja då lekte livet.. :-)
Jag önskar att jag va liten igen... då hade jag inte cancer, min mormor levde å min mamma bodde i Sverige...
Jag har ju visserligen en pappa oxå men han vill ju inte veta av mig verkar de som... inte en enda gång har han hört av sig sedan jag blev sjuk... inte ens ett sms eller telefonsamtal... hälsade inte ens på mig i sjukhuset trots att operationen höll på att gå åt skogen... jag vet ju att han vet att jag e sjuk... 38 st tumörer... då mår man inte så bra psykiskt när man får reda på att jag hade 38 st tumörer.. :-(
Hade varit skönt att ha en pappa under denna jobbiga tid men han verkar avsky mig... undrar varför... jag har ju inte bett att få komma till denna värld.. han kunde tydligen "göra" mig utan problem men att ta ansvar för resterande glömde han tydligen bort... :-/
Har oxå fått reda på att en som jag verkligen trodde va min vän har lurat mig totalt.. har man mig som ett samtalsämne på detta viset när jag inte ens e där å kan "försvara" mig så har man inte förtjänat min vänskap..!!
Ledsen blev jag i alla fall :-( men då vet jag... frågan e om jag ska säga nåt nu eller låtsas som att de regnar så funderar jag ut en bra "hämnd"..,
Ska fundera lite så får vi se...
Tycker i alla fall de e för jäkligt dåligt gjort.. allra helst nu när jag behöver mina vänner mer än någonsin... :-/
Från de ena till de andra så e de snart dags att halloween pynta, ta fram dom blinkande pumporna, spöket som ändrar färg mm mm, jag e ju ett halloween fan så här hemma brukar de mesta finnas vid halloween ;-)
Hur som så ringde jag "min" sjuksköterska på onkologen i dag å sa att jag inte komma på behandling den 9/11 å jag förklarade att min häst gjort illa sig å behöver in till klinik å den första lediga tiden dom hade va den 9/11.. samtidigt som min behandling...
Sköterskan hade aldrig varit men om nån som avbokar sin behandlingstid.. man avbokar inte en cancerbehandling... men de va ju innan dom träffade mig.. jag e ju inte som alla andra, hade ju varit urtrist om alla va lika..
jag fick en ny behandlingstid i alla fall :-D
Nu e jag så extremt trött så jag måste gå å sova.....som vanligt så avslutar jag med lite kloka ord.. natti natti alla fina vänner :-))